MINA SVÅRIGHETER
Tänk dock på att jag inte fokuserar på dem utan på mina tillgångar!

Vänskapsrelationer
Mina vänner har alltid kommit och gått vilket har gjort mig väldigt ensam som person. Jag är hela tiden rädd för att personer i min omgivning ska försvinna. Antingen gör det här att jag inte släpper in personer i min närhet eller att jag blir alldeles för ’’på’’ för att få fler vänner. Inget av dess lyckas förstås inte. Det som också är svårt är ju det där med underförstådda budskap. Allt måste hela tiden förklaras och jag känner mig korkad när jag träffar nya människor som inte vet något om mig. Jag har hela tiden trott att jag har varit dum och något efter men när jag fick min utredning visade det sig att jag inte allt var ointelligent, snarare tvärtom. Men det hjälper ju inte mig att ha det på papper, jag vill fortfarande inte verka dum inför andra människor. Mina vänner blir ofta sura och irriterade på att jag avbryter dem hela tiden också. Två personer kan stå och samtala om något medan jag är i min egen värld och helt plötsligt påkallar deras uppmärksamhet för att berätta vad jag hade i tankarna. Jag önskar att jag kunde upplevas annorlunda men det värsta är att jag inte kan påverka det. Eller jo, till en viss del kan jag ju genom att vara medveten om det och jag jobbar ju med det hela tiden också. Jag skulle jättegärna ha fler vänner men det är jättesvårt att få kontakt med nya människor för min del. Dessutom blir det alltid svårt med alla missförstånd i början. Min närmsta vän, vi kan kalla henne Ines, hade från början ingen förutfattad mening om mig och hon gillade mig från början för den jag var vilket gjorde det hela mycket lättare. Ett tag var hon inneboende hos mig. Hon hade lite mer ordningssinne än jag men var hela tiden schysst och pushade bara på och hjälpte mig att få saker och ting gjorde, precis vad jag behövde.

Förhållanden
Jag har en underbar pojkvän. Han stöttar mig på bästa sätt. Dock blir det ju ofta missförstånd och han får förklara sig både en och tre gånger när jag inte förstår saker som för andra vore självklart. Dock står han ut med det här vilket jag är otroligt tacksam för. På grund av mitt dåliga självförtroende blir det ofta problem eftersom att jag hela tiden behöver bekräftelse om att jag duger, att han står ut med mig, älskar mig och så vidare. Hade jag inte haft honom som både min sambo men också min vän hade jag inte klarat mig så bra som jag gör idag. Jag har mycket att tacka honom för. Jag är hela tiden rädd för att han ska ångra sig och förstå vem jag egentligen är. Som om att jag vore en annan människa än den jag är? Jag är hela tiden mig själv med honom så det finns egentligen ingenting dolt men det känns alltid som att han en dag kommer inse att jag inte är den han vill ha. För udda, för knäpp etc. Jag tar upp det hela tiden med honom men får alltid samma svar: Jag älskar dig för den du är. Jag är ingen annan är just mig med honom så varför känns det som om jag har något stort fel jag döljer? Kanske är det för att jag är van att behöva spela att saker och ting är annorlunda, ha en fasad. Jag har ingen fasad gentemot honom. En kväll började jag berätta om hur jag hade det, hur jag upplevde allt och fick ett självklart svar: Allt det där har jag redan märkt och förstått och jag försöker pusha dig så gott det går. Trots detta har jag dåligt samvete för allt jag borde förändra och göra annorlunda men jag gör ju ingen annat än att jobba med mig själv hela tiden så jag antar att jag inte kan göra mer. Måste försöka sluta försvara mig, jag är ju ingen annan än jag och kan inte vara det heller.

Träffa nya människor
Jag är trots mina problem väldigt social. Jag gillar andra människor men det är fortfarande svårt för mig att passa in i nya grupper och förstå det sociala spelet alla gånger. Har väldigt svårt för att se människor i ögonen. Dock har jag numera lärt mig hur det går till och har jag med mig människor som känner mig går det ofta hur bra som helst även om det också då är svårt. Ingen ny som träffar mig verkar se mig som någon som har det här problemet eftersom att jag är väldigt social i mitt sätt mot andra människor och kan föra mig bland människor och dölja det jag tycker är svårt.

Arbete
Bara tanken på arbete ger mig ångest. Jag studerar just nu upp gymnasiet på distans (vilket passar mig bra då jag har svårt att fungera i stora klasser, koncentrera mig när jag måste och så vidare. Jag oroar mig jättemycket för om jag någonsin kommer klara ett vanligt heltidsjobb i framtiden. Dock är mitt mål att hitta något jag verkligen vill göra (har jag inte intresset fungerar det inte alls) och att jobba 100% är ju faktiskt inte ett måste. Jag jobbar lite extra ibland och det fungerar men det händer att jag får ångest över arbetssituationen och så vidare. Bara en sådan sak som att gå upp på en bestämd till, vara på jobbet utan att kunna gå undan och träffa människor man inte riktigt känner är väldigt svårt för min del. Har faktiskt lite planer på att starta eget, skriva böcker och så vidare men jag får se vad framtiden utvisar.

Planering
Planering och strukturering av vardagen är min allra svagaste sida. Diska, städa, tvätta kan jag faktiskt se att det behövs göra men på något sätt kan jag ändå inte koppla det till att jag måste planera det och få det gjort någon gång. Jag får ångest över att det inte är gjort, vill göra det men någonstans tar det sedan stopp. Jag försöker planera och strukturera det också men det är ju det som är svårt. Får ångest över att ha för mycket inplanerat också så det fungerar inte riktigt det heller. När jag bodde ensam hade jag stöd av en arbetsterapeut som kom hem till mig och hjälpte mig komma igång för det var oftast det som var svårt. Detta gäller också planering över huvud taget. Hade jag inte haft min almanacka om min telefon hade livet varit svårare att hantera. Jag glömde bort att ta Concertan som jag skulle förut men har nu satt larm som påminner mig varje dag så att jag inte glömmer bort det. Hade jag inte haft almanackan så hade jag säkerligen inte kunnat leva ett normalt liv. Tvättider hade glömts bort (det lyckas jag iofs även med almanackan men det blir inte lika ofta) och likaså tider hos terapeuten och dylikt.

Koncentration
Jag har jättesvårt att fokusera på något en längre stund om det inte är något jag är väldigt intresserad av. Vissa kurser jag läser gör jag på två veckor och får MVG medan jag kämpar under längre perioder och bara korta stunder i taget med andra. Det är det som är skönt med att plugga på distans. Jag kan lägga upp mitt pluggande precis hur jag vill. Nu är det nog inte så på alla ställen men jag har tur att ha det så i den kommunen jag pluggar i. Hade inte klarat distanspluggande om jag hade uppgifter som skulle vara inlämnade på exakta tider på exakta datum och var tvungen att till 100% anpassa mig efter det. Jag har ju dagar då jag inte klarar att plugga alls medan jag andra dagar kan sitta länge och slutföra väldigt mycket. Pluggar inte på distans kan jag inte ta in någonting om läraren inte pratar om något som fångar mitt intresse eller om någon bredvid gör ljud jag inte kan ignorera. Jag tar då in allt som jag inte borde ta in istället för att lyssna på det jag borde. Själv sitter jag ständigt och ritar i blocket, kollar mobilen, trummar med fingrarna och får nästan en panikkänsla av att vara där. Andra dagar kan det dock vara annorlunda och fungera rätt bra. Det är också därför jag måste hitta ett jobb jag verkligen är intresserad av för om jag gör det så tror jag inte att jag kommer ha några som helst problem att klara av ett arbete.

Vänta
Att vänta på något är en annan sak jag har svårt med. Vill jag något så vill jag det NU! Det här är något som är väldigt jobbigt och som inte bara skapar problem utan ångest. Om jag behöver något, vad det nu än kan vara (klädesplagg etc) och har bestämt mig för att jag måste ha det även om det inte är jättenödvändigt och inte behövs just nu. Jag får verkligen ångest och kan inte kontrollera stressen. En annan sak är att stå i en lång kö, jag stressar ihjäl mig även om jag inte har bråttom. Jag tittar på kundvagnarna framför, irriterar mig på hur sakta de lägger upp sina varor och står och trampar. Stressen skapar ångest som nästan bli klaustrofobisk vilket gör att jag får svårt att andas, svettas och bara vill ut därifrån. Det händer ibland att jag bara ställer ner min korg och går därifrån, dock inte särskilt ofta. Jag blir irriterad och stressad över att de inte öppnar en ny kassa, på människan framför som tar lång tid på sig att räkna mynt och så vidare. Listan kan göras lång. Jag kan inte kontrollera stressen. Dock går den stressen ändå över när jag äntligen kommit därifrån, det är värre med saker som kräver längre tids väntan.

Igenkänning
Jag tror nog många upplever mig som egocentrisk och att jag inte lägger märke till folk. Det är verkligen inte så, jag är ofta intresserad, lyssnar, tror att jag lägger namn och utseende på minnet men inte.. Det är jättejobbigt eftersom att det ofta kommer folk och hejar och säger ens namn medan jag kanske har ett hum varifrån jag sett människan men inte när, var och hur. Det här händer jätteofta och det tar några gånger eller och också ofta många pinsamma tillfällen innan jag kommer ihåg. Det här gäller ju inte vänner eller folk som jag träffar med jämna mellanrum men ändå händer det allt för ofta för att bli pinsamt. Sedan skiljer det sig också, har jag suttit ner och pratat med en person i en timme så känner jag med sannolikhet igen ansiktet men namnet tar väldigt lång tid för mig att komma ihåg. I en klass jag gick i (utbildning) så tog det nästan ett år innan jag kunde namnet på alla i klassen och vi var ca 25 stycken. Trots detta så ser jag människorna varje dag, hör hur de berättar om sina liv, hör hur lärarna ropar deras namn när de ska svara på något och så vidare.

Här kommer det komma mer!