TIPS OCH RÅD TILL ANHÖRIGA

Att leva med en person (vi tar mig som exempel) som har ADD och Aspergers syndrom är inte enkelt på något vis men med rätt kunskap och förståelse kan man underlätta väldigt mycket.

Min svårigheter kan ni läsa om HÄR.

Stöttning och planering är viktigt för mig. Jag klarar inte av hastiga beslut från någon annans sida utan behöver tid på mig. Trots detta är jag samtidigt en väldigt impulsiv person vilket gör att mina kast från det ena till det andra kan gå i en väldig fart men detta är något jag själv är medveten om och som pågar inom mig vilket gör att jag kan hantera mina kast medan jag blir väldigt orolig om saker runt omkring mig förändras fort.

För mig är det svårt att komma igång och det är det nog för många med min problematik. Ofta kan det räcka med att man påpekar att någonting behöver göras (som att diska, städa etc.) men andra dagar är det svårare och då kan det krävas att man hjälps åt och stöttar en hela tiden för att det ska kunna bli gjort. Impulsiviteten gör att jag kan börja göra något men inte slutföra det.

Ibland är det svårt att strukturera sin vardag och jag står helt rådvill med vad som behöver göras och när och det slutar oftast med att jag sätter mig ner och får ångest över allt jag måste göra men vet inte var jag ska börja. Enklaste sättet är att stötta på ett sådant vis som till exempel att säga ''om du pluggar en timme nu så kan vi hjälpas åt med disken sen innan du skall iväg till stallet''. Bara en sådan sak gör att jag ser en början och ett slut och en mening med att göra det. Om disken är avklarad och jag har pluggat känner jag mig nöjd över min insats, lättare till mods och kan åka iväg avslappnad till stallet.

Ofta kommer ensamhetskänslorna då man lätt känner sig missförstådd av sin omgivning och för en person som jag som har nära till ångest krävs nästan direkt att man tar tag i mig och berättar att jag inte alls är ensam och att jag kommer få hjälp och stöd och att jag redan är en bra bit på väg.

Skolan ska jag ta som exempel också. En lärare jag hade fick mig att rent ut sagt känna mig dålig och värdelös. Hon kunde skriva som svar på mina arbeten att de behövde kompletteras men inget mer. Jag förstod inte varför och vad jag skulle komplettera. Inga vidare instruktioner gavs och jag kände mig rådvill. Hade hon istället sagt att arbetet var bra men att tänk på att det här och det här är också viktigt att få med och kanske hjälpt mig med att hitta källor som jag kunde läsa för att förstå vad jag hade missat hade det sett annorlunda ut. Jag valde till och med bort kurser som hon höll i efter det där även om det inte handlade om att hon var dålig men hon saknade den förmågan att få mig att känna mig duktig när jag gjorde något bra eller åtminstone pusha på mig och hjälpa mig en bit på vägen. En annan lärare är precis åt motsatt håll, hon pushar mig, hjälper mig och lånar till och med ut bra litteratur som kan hjälpa mig med mina arbeten. På så sätt får jag inspiration att prestera och göra mitt bästa vilket gör det hela mycket enklare.

Det krävs en hel del av personer som väljer att leva med en människa med neuropsykiatriska funktionshinder då man faktiskt inte klarar sig fullt ut på egen hand. Detta är väldigt jobbigt och krävande men det finns stödgrupper för föräldrar och andra anhöriga om man behöver det. Även om ens problem fortsätter hela livet så lär man sig så småningom hantera vardagen på ett sätt som faktiskt fungerar riktigt bra till slut om man får rätt hjälp och stöd både av vården och anhöriga.

Tänk på att en människa med Aspergers syndrom tar dig på orden, allt du inte håller är stora svek.